Stipendiater 2014: Maria Bonnier Dahlins Stiftelse

Vi gratulerar konstnärerna Dit-Cilinn, GIDEONSSON/LONDRÉ och Ellisif Hals som har mottagit Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendium.

Maria Bonnier Dahlins Stiftelse delar varje år ut två eller tre stipendier med avsikten att stödja unga bild­konstnärer och konstnärligt arbete i Sverige. Stiftelsen bildades 1985 av Jeanette Bonnier till minne av dottern Maria. Sedan stiftelsen grundades har 73 konstnärer tilldelats stipendiet, däribland Cecilia Edefalk, Karin Mamma An­dersson och Gunnel Wåhlstrand. 2013 års stipendiater var Josef Bull, Olof Inger och Nanna Nordström.

Årets stipendiatutställning invigs söndag 30 november. Öppen vernissage, konstnärsamtal, visningar och julshop. Fri entré hela dagen. Varmt välkommen!

Gäst jury 2014: Bettina Pehrsson and Paola Zamora
Tack till Dan Wolgers som skrivit motiveringarna.

Dit-Cilinn

Dit-Cilinn, Renewal, 2013. Koppar, svetsmask, silke, älgtand, holografiskt papper, trä, pampasgräs, plastflaska, urin med flugsvamp. Foto: Per Kristiansen
Dit-Cilinn, Renewal, 2013. Koppar, svetsmask, silke, älgtand, holografiskt papper, trä, pampasgräs, plastflaska, urin med flugsvamp. Foto: Per Kristiansen

I skulptur och collage utforskar Dit-Cilinn människans tvetydiga förhållande till natur och konsumtion. Hon intresserar sig för det traditionella hantverket, som ofta innefattar en symbolisk lyhördhet till naturen, men sätter sedan detta i relation till ett industriellt massproducerat material. I installationen Renewal sammanför Dit-Cilinn hittade eller förvärvade objekt med varandra och förenar på detta sätt uråldriga naturtraditioner med dagens konsumtionssamhälle. Varje material har sin egen unika mening och betydelse för helheten. Kopparhexagonen med pampasgräs, dräkten i siden, flugsvampsurinet i plastflaskan, svetsmasken samt collaget på väggen – allt detta bildar tillsammans ett triangulärt rum där betraktaren kan bekanta sig med de olika materialens egenskaper och rituella antydningar.

Dit-Cilinn, född 1983, kommer från Mora men har sin bas i Göteborg. Hon har mottagit Västra Götalandsregionens ateljéstipendium och befinner sig därför just nu i Querétaro, Mexiko. 2013 tog hon sin masterexamen vid California College of the Arts i San Francisco. Hon har även mottagit ateljéstipendium från Rijksakademie van beeldende kunsten i Amsterdam för 2015.

Juryns motivering: Kissing mirrors heter det ständiga projekt som Dit-Cilinn återvänder till gång på gång sedan många år. Kanske konstnären då kysser spegeln, kanske spegeln kysser henne, på engelska gör den dubbeltydiga titeln bäggedera möjligt. Spegeln befinner sig mittemellan, mitt i rumstiden, mitt i händelserna. Ett interfejs, en tullstation mellan två världar, de Dit-Cilinns världar som hon färdas emellan och önskar sammanfläta i sina skulpturer.

Det är begripligt om Dit-Cilinn använder spegeln som färdmedel för tanken, för hon värjer sig mot att rymma till ett idylliskt förflutet i spegelns djup, och att fly till en solkatt i framtiden är inte heller ett alternativ om ärendet är att ta itu med de mörka uppgifter nutiden kräver.

Dit-Cilinn föredrar presens för sina handlingar, men ett alternativt presens, som hon uttrycker det. Ett presens med ett vaksamt öga – spegeln. Spegelns bräckliga tunna kropp är som presens förkroppsligad. På spegelns yta anas svårlästa fingeravtryck (och kyssmärken). De är som konstnärens sigill. Kanske är det så att de saker som Dit-Cilinn framställer är som fingeravtryck i sig själva, som naturens fingeravtryck med kulturens sigill däruppå – natur och kultur förbundna och sealed with a kiss. Natur och kultur kan så mötas för en tete-à-tete i en kyss tvärs genom spegeln, mitt i presens, mitt i konsten, mitt i planeten.

Titta på hennes saker – är det inte som om solen, vinden, hettan, kölden, som om elementen, mineralerna och floran flätar sig i varann, speglar sig i varann?

Eko dog när Narcissos negligerade henne, såsom naturen dör när kulturen vänder henne ryggen.

GIDEONSSON/LONDRÉ

GIDEONSSON/LONDRÉ, 435 timmar, 2014. Urverk och performance. Foto: Jean Baptiste Béranger.
GIDEONSSON/LONDRÉ, Timmar, 2014. Urverk och performance. Foto: Jean Baptiste Béranger.

Konstnärerna Lisa Gideonsson och Gustaf Londré har samarbetat sedan 2009. Duon gör installationer och performance som innefattar allt från privata undersökningar till större samarbetsprojekt i den offentliga miljön. Tillsammans vill de hitta en arbetsmetod där de ikläder sig en gemensam kropp, något de kallar för ett ”tredje”, för att på så sätt nå nya kunskaper och erfarenheter. 2014 gick GIDEONSSON/LONDRÉ ut Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och installationen som nu visas på Bonniers Konsthall var deras avgångsprojekt. För att passa sitt nya sammanhang har verket omarbetats och fått titeln Timmar. Två pendelur har byggts in i anonyma vita lådor och uren slår slag vid varje hel- och halvtimma. När GIDEONSSON/LONDRÉ drar upp urverken ställs de efter vår klocka, men under utställningens gång hamnar de mer och mer ur synk. För att fortsätta pendla måste urverken dras upp en gång om dagen och den uppgiften har konstnärerna överlåtit till konsthallens personal.

Lisa Gideonsson, född 1986, och Gustaf Londré, född 1985, bor och verkar i Vålådalen i Jämtland. 2014 tog de sin masterexamen vid Kungliga Konsthögskolan och har fått Iaspis ateljéstipendium för 2015.

Juryns motivering: Gideonsson och Londré är två personer som tillsammans söker framkalla en tredje gestalt, den som ska orka. Den som ska orka bära konstnärskapet, deras gemensamma. Denna eftersökta tredje kanske vore att likna vid en huvudfoting, en enda enad kroppsklump på två ben.

Det engelska begreppet för huvudfoting är cephalopod vilket också är vad bläckfisken kallas, med sitt enda huvud och sina många armar och ben. Mycket riktigt, i sammanhanget, så har bläckfiskar tre hjärtan och den märkvärdigaste bläckfisken är pärlbåten.

Pärlbåten bor i den yttersta kammaren av sitt skal som oavbrutet byggs på i Fibonaccis talföljd (där det senaste talet är summan av de två föregående). Resultatet blir en oändligt vacker spiral med allt större kamrar allt varefter den adderar och utvecklas. Ständigt befinner den sig i sitt senaste och största arbetsrum, i full aktivitet. De urvuxna ateljéerna som den efterhand lämnat bakom sig kan den fylla med luft eller tömma allt efter önskan och på så vis hålla sig svävande på vilket djup som helst i sitt rika, varma hav. Nattetid går den ofta upp till ytan för att skåda stjärnorna.

Vem skulle inte vilja vara en pärlbåt, en sådan suverän huvudfoting?

Ellisif Hals

Ellisif Hals, Mito 1, 2014. Collage av torrnålstryck, AnnaElle Gallery.
Ellisif Hals, Mito 1, 2014. Collage av torrnålstryck, Med tillstånd av AnnaElle Gallery.

Ellisif Hals skapar tredimensionella collage av papper och färg där lager av arkitektur, arkeologi och biologi flätas samman. Motiven består av fritt tolkade historiska och vetenskapliga situationer, där konstnären inspireras av förlorade världar och utopier. I verken på Bonniers Konsthall skapar Hals en palatsliknande arkitektur i sönderfall där byggnader, ornament och växtlighet glider in i varandra. Tekniskt skapas verken av en torrnål där konstnären ristar in motiv i en kopparplåt. Motiven trycks i olika färger på papper och Hals lägger bladen ovanpå varandra, beskär och omorganiserar så att bilder framträder i färgskillnaderna mellan trycken. De många lagren papper och upprepningarna i motiven skapar det tredimensionella uttrycket.

Ellisif Hals, född 1981, kommer från Norge och 2006 tog hon sin kandidatexamen vid Konsthögskolan i Oslo. Hon bor och verkar idag i Malmö.

Juryns motivering: Palatset i Knossos saknar helt försvarsmurar. Det har aldrig haft murar. Palatset har ständigt stått öppet för den som inte kan motstå att plundra dess trettonhundra rum. Är inte det också en bild av konstnärskapet? Inget är så lätt att erövra, plundra och rasera som ett konstnärskap.

Ellisif Hals bygger en sorts värnlösa palats, lager för lager växer hennes grafikmontage, till sist verkligt mångbottnade med irrgångar och virrvarr, som kung Minos labyrint i hans väldiga palats. Knossos palatsruiner skymtar faktiskt också i några av montagen, blottade, nedbrutna.

En annan grafiker, Piranesi, skildrar samma sak fast tvärtom, inifrån sina Imaginära fängelser. Fängelset är en annan metafor för konstnärskapet. I Piranesis grafiska blad irrar figurer (kanske Piranesi själv?) inne i de vilseledande salar (elusive halls) som i Ellisif Hals bilder flera hundra år senare ligger i ruiner. Eller står murarna hos henne tvärtom ännu starka, ännu starkare?

Är de omslutande, eller utestängande? Inspärrande, eller värnande?

Tranströmer säger:

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ellisif, konsten visar en människa som betraktar sig själv.