Jeanette Bonnier 1934-2016

För Jeanette Bonnier var konsten livsviktig. Hon följde och förstod konstnärers arbete, var deras vän och stöttade dem. Hon såg och diskuterade ständigt konst, alltid med stor känsla och starka åsikter, alltid nyfiken på det nya och hur unga konstnärer arbetade. Hon var en passionerad samlare med ett mycket personligt och eget förhållande till de verk hon valde. Jeanette Bonnier hade en ovanlig förståelse för ömtåligheten i den kreativa processen, hur viktigt det är att stötta konstnärer förutsättningslöst och våga tro på det som ännu inte formulerats.

Hennes stora engagemang i konsten kom till uttryck i den stiftelse som hon grundade 1986 till minne av hennes dotter Maria som tragiskt omkom i en bilolycka i unga år. Stiftelsen har sedan dess årligen delat ut stipendier till svenska unga konstnärer och byggt upp en samling med deras verk.

Hon var grundare till Bonniers Konsthall som öppnade 2006 och ordförande i konsthallens styrelse. I det spännande men svåra arbetet med att bygga upp en ny konstinstitution var hennes stöd och mod avgörande. Det är unikt att få förtroendet att kompromisslöst satsa på den nya konsten och pröva nya vägar utan ängsliga sidoblickar. Jeanette Bonnier gav mig det förtroendet och följde sedan med stort engagemang arbetet. Vi förde ett ständigt samtal om konsten och konsthallen som hennes raka sätt, starka närvaro och uppmärksamhet laddade med en särskild energi. Hon uppmuntrade konstnärligt risktagande och var alltid nyfiken på hur jag ville utveckla och förändra konsthallen. Just nu står vi mitt uppe i slutfasen av en omfattande utveckling av byggnaden som Jeanette Bonnier tog initiativ till och deltog i, trots sin sjukdom. När vi öppnar den ombyggda konsthallen kommer vi att fira stiftelsens 30-årsjubileum med en utställning med stiftelsens omfattande samling. I samband med det har vi också gjort en bok som följer stiftelsens arbete. Boken inleds med en intervju med Jeanette Bonnier som jag gjorde nyligen där hon öppenhjärtigt berättar om sitt förhållande till konsten och hennes arbete med stiftelsen. Med anledning av hennes bortgång har vi valt att publicera intervjun i förväg här på vår hemsida.

Jeanette Bonnier lämnar ett stort tomrum efter sig. Hon kommer att vara mycket saknad.
– Sara Arrhenius, konsthallschef

Sara Arrhenius: Enklast är väl att börja från början: kan du inte berätta om bakgrunden till stipendiet?

Jeanette Bonnier: Ja, bakgrunden till stipendiet är egentligen mycket tragisk. Det var så att min dotter dog i en bilolycka när hon var 20 år. Hon var mitt enda barn och det var naturligtvis oerhört svårt. Bland det första jag tänkte var att jag måste bilda en stiftelse i hennes namn. Jag ville att hennes minne skulle leva kvar och då var det naturligt att skapa en stiftelse som skulle dela ut stipendier till unga konstnärer. Själv var hon ju en konstnärlig person som studerade arkitektur, målade och tecknade. Det var helt självklart för mig att göra detta. I dag är jag oerhört glad och tacksam för att jag gjorde det här, för att stipendiet har vuxit och blivit någonting som respekteras och uppskattas. För mig personligen har det varit en enorm glädje. Jag har fått nära kontakt med flera stipendiater och några av dem är mycket nära vänner till mig. Det har varit en stor tillfredsställelse för mig i en vidare mening än jag kunde föreställa mig när vi började – att det skulle bli så emotionellt betydelsefullt för mig. Det är vad jag kan säga om bakgrunden.

SA: Din dotter Maria blev på så sätt en inspiration till tanken med stipendiets inriktning och vilka konstnärer man ville stödja. Kan du inte berätta lite om henne och 80-talets konstliv i New York, som hon var en del av.

JB: Hon gick på Columbia University där hon kom in redan som 17-åring, vilket var ganska anmärkningsvärt. Men hon var oerhört talangfull och konstnärligt begåvad. På 80-talet var hela konstscenen i Soho där hon bodde i ett ganska litet loft i ett ruffigt hus på Thompson Street. Hon umgicks med konstnärer som Keith Harring och Kenny Scharf, som hon också hade ställt ut med. Hon sa: ”Mamma du måste titta på den här killen Keith, komma hem till honom och se hans arbeten. Han ritar på allting och det finns inte en kvadratmeter som han inte har ritat på.” Det var ett otroligt hektiskt nattliv där nere; det var klubb efter klubb efter klubb och det tog inte slut förrän aids kom. Då tog hela det livet slut. Det fanns särskilt en nattklubb som Maria var mycket på som hette Area. Den var inte som Studio 54, där alla societetsmänniskor gick, utan Area var för de unga människorna, bland annat hörde Madonna till det här gänget. Även Warhol brukade komma dit; han sökte sig ju hela tiden till det unga. På Area var alla väggarna målade av konstnärer och varje månad så dekorerades hela klubben efter olika teman. En gång stod Maria, som jobbade på klubben, i garderoben utklädd i en förskräcklig blommig städrock och hårrullar. Nästa gång satt hon i en glasbur iklädd en korsett och låtsades faktiskt vara en hora. Folk som såg henne förstod inte att hon hade en bok under bordet och satt och läste arkitektur.

SA: Det fanns en speciell energi och ovanligt utbyte mellan konsten och klubbscenen under den här tiden.

JB: Ja, absolut! Det fanns en stor biograf som gjordes om till nattklubb och här hade de stora galleristerna, som Leo Castelli, alla sina middagar och fester. Livet ”downtown” var helt präglat av konst och människor som arbetade med konst. Eftersom det hade varit olika industrier i de här husen fick man inte bo där, men det gjorde ju konstnärerna ändå. Den första galleristen som flyttade ner dit var Paula Cooper och sen fortsatte det med Leo Castelli, Ilona Sonnabend och Mary Boone. Med tiden ändrades det; rika människor köpte husen, det kom modebutiker och den speciella atmosfären försvann så folk började flyttade därifrån. Man kan säga att det var en unik period som varade i kanske 10 år.

SA: Om du skulle jämföra konstscen i New York under sent 80-tal och idag, vad är den största skillnaden?

JB: Pengarna har förändrat allt. I dag handlar det mycket mera om pengar än om konst och så var det absolut inte på 80-talet. Då var det konsten som stod i första rummet; det här med pengar och auktioner kom senare och i dag handlar det mer om att köpa och sälja än om konsten i sig. Frågan är hur det påverkar konsten? Det kan man fundera mycket på tycker jag.

SA: Är det något särskilt du minns från de första jurymötena och hur gick det egentligen till?

JB: Jag minns det första mötet mycket väl. På den här tiden hade man fester i råa och övergivna lokaler och efter Marias död gjorde hennes vänner ett vad man då kallade ”Warehouse-party”. Festen ägde rum i Värtahamnen där det fanns stora tomma lokaler. Imperiet spelade och alla blev mer eller mindre fulla. När jag lite högtidligt skulle dela ut stipendiet ställde mig på scenen framför mikrofonen, men ingen av stipendiaterna, Eva Löfdahl var en av dem, fanns någonstans. De var väl så berusade att de hade gått vilse i festvimlet. Jag tycker att det var ganska härligt och precis som det skulle vara – ingen ordning utan alla roade sig och kände sig fria och öppna. I dag klär folk upp sig och går på fina tillställningar och utdelningar, det är högtidligt och fint. Det här var precis tvärtom.

SA: Hur hade ni valt ut stipendiaterna?

JB: Det gick till på ungefär samma sätt som nu, men i början var det ju inte särskilt strukturerat. Vi hade en styrelse som bestod av några av mina släktingar och vänner till Maria. I dag har vi en professionell styrelse och 30 års erfarenhet.

SA: Så redan från början kunde man ansöka om att få stipendiet?

JB: Det var inte så att vi bara satt och bestämde, utan redan från början fick man söka. Jag kommer ihåg när Karin Mamma Andersson fick stipendium. Vi skulle gå på samma teater på Elverket så jag stack till henne kuvertet där och då. Jag är inte helt säker på när vi började med luncherna på Manilla, men det var nog efter tio år och skulle jag tro.

SA: Det finns inga villkor knutet till stipendiet, vilket är ovanligt. Man får stipendiet och kan göra vad man vill med det och det krävs heller ingen redovisning. Var det så redan från början?

JB: Ja, den friheten fanns från början. Jag sa så här: ”De får supa upp pengarna om de vill det, vi ska inte lägga oss i vad de gör med pengarna.” Jag vet uppriktigt sagt inte om andra stipendier är behäftade med regler som talar om vad de ska göra och inte göra. Nu skickar konstnärerna in långa epistlar och berättar vad de ska göra med pengarna. I princip bryr jag mig inte om det – de får göra vad de vill.

SA: Skrev de så där mycket i början också?

JB: Inte alls. Jag kommer ihåg att Annika von Hausswolff skickade in bilden med en naken kvinna som ligger på mage i vattnet. Jag tyckte att den var så otroligt underbar och ville ge henne stipendiet, men fick protester från resten av juryn.

SA: Och då gav du med dig?

JB: Det gjorde jag.

SA: Lite ovanligt.

JB: Ja, men det är ju en del år sedan och man blir tuffare med tiden. Men då bestämde jag mig för att jag skulle ha veto, för det här ville jag inte vara med om en enda gång till. Vi gav också stipendiet till något som hette Läderfabriken. Det var ett ateljékollektiv som även drev ett galleri. Det finns inte längre men det tycker jag spelar mindre roll, det var ju intressanta då.

SA: När du och jag satt och tittade på gamla klipp såg vi att första gången som ni annonserade kunde både konstnärer, filmare och författare söka.

JB: Just det, precis så var det.

SA: När ändrades det?

JB: Ganska snabbt faktiskt, eftersom man insåg att det var omöjligt att ta in alla. Själv tycker jag att det var lite synd. Vi diskuterades också om man skulle ta med med konstnärer utanför Sverige, men bestämde oss att det skulle vara en svårt att gå igenom så många ansökningar.

SA: Nu har stiftelsen 30 år på nacken och du har varit med i arbetet och följt utvecklingen under alla år. Om du tittar på de konstnärer som fått stipendiet genom åren, skulle du våga peka ut några förändringar eller tendenser i det svenska konstlivet.

JB: Det första jag tänker på är att det har kommit många fler kvinnor. Det var ett antal år då kvinnorna faktiskt var främst och det är en stor förändring. Nu är det inget prat längre om vilket kön konstnären har, men så var det förut.

SA: Om jag inte har fel höjde ni den övre åldersgränsen för de sökande från 30 till 35 år.

JB: När vi började i slutet på 80-talet fick inte unga människor några stipendier. Vi delade ut stipendier till människor som i flera fall fortfarande gick på konsthögskolan, så det var ganska nyskapande på den tiden. Numera är det många som ger stipendier till unga konstnärer, men då var det ovanligt.

SA: Och sen är det alltid diskussioner på stipendiemötena om man ska stödja de yngre och oetablerade eller dem som redan har gjort utställningar.

JB: Nu har det ju blivit så att unga konstnärer plockas upp tidigare än förut och får gallerier och utställningar och så vidare. Det är en stor förändring och när vi började var stipendiaterna ofta helt oetablerade.

SA: Jag tror alla stipendiater de första åren kom från Konsthögskolan i Stockholm, men nu har de utbildad sig på många olika skolor, även utomlands.

JB: Precis, men det beror ju på att världen har blivit mer global och med all teknik som vi har i dag finns det inga gränser längre på det sättet. Så i princip borde man börja titta i ett vidare fält än enbart Sverige. Tyvärr tror jag att det skulle bli svårt rent administrativt.

SA: Är det några personer som har haft särskilt stort betydelse för stipendiet och som du skulle vilja lyfta fram?

JB: Det finns ju de som har ett speciellt förhållande till mig personligen. Om man tittar på listan med stipendiater kan man se att vi tidigt som sjutton gav stipendier till konstnärer som blivit betydelsefulla, som Karin Mamma Andersson, Martin Wickström, Cecilia Edefalk och många andra som är kända namn i dag..

SA: Jag tycker att det är fint att se att nästan alla konstnärer som har fått stipendiet fortfarande är verksamma. Det i sig – oavsett hur namnkunniga de är – tycker jag personligen är fantastiskt. Det är inte lätt som konstnär att få möjlighet att göra konst och jag tror att stipendiet har varit betydelsefullt som en ingång i konstvärlden.

JB: När man tittar tillbaks på dessa 30 år tror jag vi har gjort en insats. Jag tror också att vi tidigt hade en viss blick för vad som visat sig vara, ja om man nu ska jag använda det här nya ordet ”hållbart” – allt ska ju vara hållbart nu för tiden!

SA: Vad vill du säga om stipendiets framtid?

JB: Ja, det är en fråga som man måste sätta sig ned och fundera på. Det är klart att det finns en vilja hos mig att på något sätt att ta ett steg till. Efter 30 år känns det faktiskt som att man skulle vilja vidga stipendiet på något sätt. I dag kan jag inte säga hur det skulle gå till men det kommer vi väl fram till så småningom.