Fördjupning

Fördjupning

Bilden av krig på Bonniers Konsthall är en omfattande grupputställning om att se våld i bilder. Utställningen berör frågor om deras verkan, produktion och spridning. I beaktandet av relationen mellan de som avbildar, de som blir avbildade och de som sedermera ser vad som avbildats är vi intresserade av de sätt som människor tar del av dessa scener. Poängen är att bilder i vilket våld syns fungerar på en invecklad etisk, moralisk och politisk våglängd som kräver reflektion.

Att reflektera över denna typ av bild bestrider inte nödvändigheten att skapa dem. Det föreslår snarare att ett avgörande politiskt projekt är att hitta sätt att se våld.

Bilder som dessa uppfattas oftast på ett av två skilda sätt. Antingen anses de stå för en typ av förödelse-voyeurism där snäppet mer obscent än våldet är att det ska materialiseras och vidimeras genom åskådliggörandet, med en tilltagande apati till lidande som konsekvens. Eller så ses de möjliggöra ett medvetande som kan leda till handling. Det vill säga att trots att visualiseringen av våld riskerar få till följd en tolerans till dess produktion och betraktande skulle vi utan den ställas inför en större tragik, våld utan bild, som osett förblir okritiserat. Problemet är att båda dessa synsätt kan stämma.

Bilder som dessa verkar kunna göra gott och ont på samma gång. Hur kan vi bättre förstå denna motsättning? Och hur skulle man kunna ge uttryck för dessa händelser utan att hamna i ett lamslående mellanläge? Frågorna drar vår uppmärksamhet till de fält inom vilka bilder av våld cirkulerar och konsekvenserna av deras åskådliggörande.

The Atlas Group. My Neck is Thinner than a Hair: Engines, 1996-2001. Tack till konstnären och Sfeir-Semler Gallery, Hamburg/Beirut.

En bild på förödelse och människors lidande kan stå för ett moraliskt eller politiskt anspråk om den är inordnad en kontext och om de som ser bilderna förstår sig själva som förbundna till vad de ser. Betraktaren måste uppfatta sig själv som på något sätt del av det som utspelas. Alltså känna igen människors behov och smärtor och i förlängningen vara ålagd att göra något åt det som avbildas. Men betraktaren måste i detta se bortom en ram som reducerar ekonomiska och politiska villkor till endast mänskliga förhållanden däri andras lidande uppfattas som på något sätt ofrånkomligt och den överordnade tragedin är att detta tyvärr är sättet som världen fungerar.

Det är inom denna ram som vissa människors behov förvisas till ett ovisst beroende av andra människors välgörenhet i en ändlös cykel av tillfällig lindring snarare än permanent förändring. Som kritikern och teoretikern John Berger uttryckte det, ett avbildat ögonblick av lidande kan maskera en mycket mer betydande konfrontation: en avsaknad av politisk frihet. I de politiska system såsom de fungerar finns inga rättsliga möjligheter att effektivt påverka hur krig bedrivs, trots att de många gånger bedrivs direkt eller indirekt i ”vårt” namn. Den handling som förekommer sker mellan människor via kanaler separerade från regeringar och stater.

Liksom många har hävdat påminner bilder av krig oss om den grymma, levda verkligheten bakom den politiska teorins abstraktioner. Men vad är det de får oss att se? Hemskare än att uppfatta dessa bilder enbart som del av ett ideligt utnyttjande av misärens spektakel vore att inse att vi inte ser politiken i dem. Det vill säga inte i bilden ser ett rådande poliskt system som gör våldet möjligt. Intentionen med en bild av det slag som vi med utställningen berör tjänar lite till i ett samhälle som ser våldet men inte ser vad det i sin tur visar. Frågan är vad det är för något som våldet i bilden visar oss? Utmaningen är att lära sig se det.

John Smith. Frozen War, (Ireland, 8 oktober 2001) Tack till konstnären och LUX, London.

Visst förvägras våld ofta en bild och naturligtvis finns övergrepp såsom strukturella orättvisor som inte kan avbildas på detta sätt. Men fokus för denna utställning är föreställningen av bilden i vilket vi ser, med hemsk tydlighet, våld. Krig är politik med andra medel och ett tillräckligt avgränsat fält inom vilket vi kan att börja reflektera över frågor om just våld och bildskapande, såsom Virginia Woolf, Susan Sontag och Judith Butler bland andra har gjort. Krig kan här sägas betyda konflikter mellan stater, både kamouflerade och genomförda som spektakel, därtill uppresningar och upprorsbekämpande. En bild kan komma utav gängse kameror likväl nyare teknologier av bildmakande.

Snarare än att åkalla redogörelser av våldshandlingar utelämnar utställningen det dokumentära och riktar in sig på konstverk som brottas med frågor om bilden samtidigt som de relaterar till krigets våld. Det vill säga konstverk som på en och samma gång handlar om våld och om dess bild. Detta för att göra själva bilden och dess skapande förnimbar. Medan journalister, aktivister, medborgare och övervakningsteknologier kan skapa bilder i vilket krigets våld syns så kan konstnären arbeta sig igenom bilden. Särskilt idag, då den klassiska krigsmålaren som porträtterade strider ersatts av den samtida konstnären som inte bara skildrar utan också granskar själva bildens funktion och den politik som formuleras som konsekvens.

Ta Martha Rosler’s välkända serie House Beautiful: Bringing the War Home som ett exempel från utställningen. Genom att sammanfoga bilder av lemlästade Vietnamesiska medborgare från kriget i Vietnam med bilder från förmögna Amerikaners hem får Rosler betraktaren att ompröva bildvärldens relation mellan här och där. På så vis visar kollagen på hur den kollektiva upplevelsen av krig är formad av media-bilden. Men vad som är viktigt är att vad vi kan kalla ’medialitet’ framträder. Skillnaden från att se en annan bild är att vi nu inte bara möter en bild som visar men görs medvetna om vad och hur det visas som bild.

Att möta medialitet möjliggör en medvetenhet av medlen i själva synliggörandet. Minns till exempel det som Guy Debord gjorde inom film, eller ett än bättre exempel, det som Berthold Brecht gjorde inom teater med Verfremdungseffekt, en teknik relaterad till gester av montage, fragmentering, kontrast, motsättning och avbrott. Tekniken skiftade publikens medvetenhet om vad det var de såg. Snarare än helt fängslade av pjäsens fiktion försattes de i en situation där de gjordes medvetna om teaterns medialitet.

Idag ser vi fler och fler bilder i högre och högre upplösning men har förblivit samma vittnen som vid fotografins begynnelse. Om medialitet är processen av synliggörandet som sådant görs det i utställningen förnimbart genom ett slags utförande av bilden. Vad det då betyder att möta en bild av våld är inte bara i ett läge av objektifiering eller representation utan på en nivå där vi engageras att förstå en dubbel förevisning, å ena sidan det demonstrativa, det som kan göras synligt: och å andra sidan det obeskrivliga, det otillgängliga.

MEDVERKANDE KONSTNÄRER

Lawrence Abu Hamdan, Mari Bastashevski, Broomberg & Chanarin, David Claerbout, Phil Collins, Bracha L. Ettinger, Iman Issa, Alfredo Jaar, Gavin Jantjes, Gülsün Karamustafa, Gerhard Nordström, Kiluanji Kia Henda, Eva Löfdahl, Rabih Mroué, Trevor Paglen, Mykola Ridnyi, Michael Rakowitz, Martha Rosler, Natascha Sadr Haghighian*, Gilles Saussier, Susan Schuppli, Allan Sekula, Indrė Šerpytytė, John Smith, Sean Snyder, The Atlas Group och Maximilien Van Aertryck & Axel Danielson.*performance den 24:e november.

Ett särskilt filmprogram visar verk av: Marwa Arsanios, Harun Farocki, Jumana Manna & Sille Storihle, Trinh T Minh-ha och Oraib Toukan.

Curator Theodor Ringborg

PROGRAM OCH SAMTAL

Till utställningen hör ett omfattande program av samtal.  Den 24-25 november arrangeras en konferens. Dessutom publiceras en tillhörande poesiantologi, sammanställd av Raqs Media Collective och Theodor Ringborg, av Art&Theory.

 

Gülsün Karamustafa. Memory of a Square, 2005. Tack till konstnären och Rampa Istanbul.