Född 1976, verksam i Stockholm.
Utbildad vid Bildkonstakademin, Helsingfors, 2002-2008.
Hur har 80-talets konst influerat dig i ditt konstnärskap?
Cindy Shermans och Jeff Walls verk har inspirerat mig genom sina iscensatta porträtt och situationer med konsthistoriska referenser. I båda konstnärernas verk spelar själva betraktandet en huvudroll och de använder strategier som lyfter fram konstnärens roll i ett verks tillblivelse; Sherman kliver själv in i karaktärer genom sminkning och kläder, Wall låter istället aktörer gestalta roller och han fungerar snarare som en regissör av den spelade scenen.
Under 80-talet får måleriet en renässans och konstnärer börjar måla i större, inte sällan monumentala, format i dialog med utställningsrummet och betraktaren. Uttryck från 60- och 70-talets konst som till exempel performance, installationer och land art integreras nu i verken. Många målare utforskar självkritiskt själva måleriverktygen; färgen, duken och penslarna. Andy Warhol silkscreentrycker sina målningar, Anselm Kiefer blandar halm och jord i färgen, Sigmar Polke kemikalier. Julian Schnabel fäster krossade porslinstallrikar på stora dukar, Marianna Uutinen frigör färgen från duken och placerar den i löst hängande sjok framför den uppspända duken (när hon inte tar bort duken och spännramen helt) och skapar kopplingar mellan måleri till mode och maskerad. Inte sällan sammanfogas flera olika bildfält inom en ram, som hos David Salle; bilden bryts upp och därmed betraktandet, det skapas en medveten distans mellan det avbildade och betraktaren. Dessa olika tillvägagångssätt har haft betydelse för mitt konstnärskap, att arbeta mot materialet, men utan att överge det.
Dan Graham glas- och spegelpaviljonger har varit viktiga för min egen förståelse av att uppleva sig själv innesluten i ett rum och hur det möjligtvis påverkar en person. Att se sig själv i ett rum, utan att man utför någon särskild handling som egentligen kräver en spegel, som till exempel att sminka sig, öva på dans eller mimik, istället är man där för att betrakta - och plötsligt betraktar man sig själv. Grahams verk kan också ses som konstverket som event, som en händelse, han bjuder in publiken, det vill säga besökaren, att ta del i verket.
Vad förknippar du med 80-talet?
Postmodernism
neoliberalism
Barbara Kruger
HIV
Hippiens (naivitetens) död
Neon - spray
Rod Stewart
identitetspolitik
Eklekticism
Peter Eisenmann
Laura Mulvey
Teori
Ironi
Warhol
Michel Jacksson
Bergman
Pasolini, Fassbinder
Madonna
Ettore Sottsass
Laurie Andersson, Peter Gabriel
Grace Jones
Uppbrott
förlust
Charader
Berätta om verken du visar i Rumstering.
Verken jag visar i utställningen har ursprungligen visats som en separatutställning med titeln Hall of Mirrors. Titeln refererar dels till de spegelhus som lurar och förvirrar besökaren på nöjesparker och tivolin, dels till de spegelsalar i 1600- och 1700-talets europeiska palats och slott som användes för viktiga sociala sammankomster. De sex verken jag visar har kopplingar till en teater- och cirkusvärld. Verken kretsar kring idéer om rumslighet, framträdande och betraktande.
Hall of Mirrors är titeln på den spegelvägg som, monterad på långväggen i Bonniers Konsthalls stora sal, reflekterar utställningsrummet, dörröppningarna och de övriga verken. Verket åskådliggör rummets scenlika karaktär genom att fungerar som något av en projektion av det aktuella skeendet. I spegeln ser besökaren sig själv beträda scenen och bli en del av den.
Målningen Mirror, den icke-reflekterande spegeln, är installerad fritt hängande från taket och fungerar som en kuliss. Placerad mellan spegeln och målningen ser besökaren sig själv, genom spegelväggen, inskriven i målningen.
Verket With Hat, en tamburmajor med en hatt, fungerar som rekvisita och är ett triggande element för ett tänkt händelseförlopp. Den tänkta föreställningen om att man går fram mot hatten, tar ner den och provar den framför spegeln för att se hur det hela tar sig ut.
Verket Solo Show består av en transportlåda på hjul med uppfällt lock, en spännram uppställd med stödben och, hängt mellan dessa, ett sjok svart filttyg. Tyget faller ner över spännramen på ett sätt som gör att det liknar en ridå.
Behind är en målning utan duk, den består av en raminfattad spegel monterad på baksidan av en spännram. Den är upphängd bak och fram, det vill säga med ramens framsida mot väggen, så att spegeln blickar ut mot rummet. Betraktaren befinner sig bakom målningens "motiv" och möter istället sin egen bild.
Spegeln i verket Behind återkommer avbildad i Limelight. Den porträtterar Buster Keaton och Charlie Chaplin i ett sminkrum. Verket är baserat på Chaplins film med samma titel. Till filmen, som handlar om en komikers fall och till stora delar anses vara självbiografisk, bjöd Chaplin in Keaton vars karriär var på nedgång. I filmen uppträder de två komikerna för den enda gången tillsammans på film. Limelight kallas också den scenbelysning som förr användes för att belysa en ensam aktör på en scen.