Född i Jönköping 1982. Verksam i London.
Utbildning: Chelsea College of Art and Design, London, 2007-; Cooper Union School of Art, New York, 2009, Saint Martins College of Art and Design, London, 2006-2007
Hur ser du på din position som utflyttad?
På ett sätt känns min flytt inte av så mycket, då jag redan ständigt varit mellan två kulturer, frekvent pendlandes mellan kokett lattesippande tråkholmare och kedjerökande rakijapimlande gubbar nere i det lilla fiskesamhället Omiš i Kroatien. Kanske att jag känner mig mer hemma (vad det nu innebär) nu än tidigare, då grannskapet jag lever i här i östra London stämningsmässigt påminner mycket om min tidiga uppväxt i miljonprogramsförorten Råslätt–charmiga busungar, exotiskt doftande trappuppgångar och ständiga kulturkrockar.
Vilka sammanhang inverkar på ditt konstnärskap?
En markant skillnad dock när man kommer från en stad som Stockolm till en stad av denna natur är dels ljudnivån, samt de mer påtagliga orättvisorna, och i slutändan de enorma ljudorättvisorna. Industrialisten, aviatören, polissirenerna, butikens muzak, förmaningsmeddelanderna, kyrkklockorna etc. har till exempel rätt att bidra hur mycket som helst till detta öronbedövande ljudlandskap, medan den mörkhyade arbetarklassgrabben på bussen direkt blir tillrättavisad om han råkar ha på sin freestyle på lite för hög volym – en tillflyktsort han har blivit tvingad till av maktens öronbedövande monolog i detta sammanhang – en tillflyktsort som i sin tur är en typ av monolog, och som i slutändan eliminerar all potential till dialog att uppstå. Stockholm är i och för sig också ett monologdrivet samhälle. Men av lite annorlunda anledningar. Delvis på grund av ett mediemonopol med nyliberal agenda – en ideologi med dialoghämmande konsekvenser, som Ernesto Laclua och Chantal Mouffe så fint satt fingret på i boken Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics.
Hur är din kontakt med den svenska konstscenen?
Vet inte fall jag har någon direkt kontakt med den svenska konstscenen. Har i och för sig lite kompisar i Sverige som råkar vara aktiva inom det kulturella på olika sätt, samt litet hum om vad som händer, som en biprodukt av mitt nyhetsberoende. Jag har även en enorm respekt för det Åke Hodell och kompani höll på med på 60-70-talet. Som numera till en viss del följts upp av Pär Thörn samt – min idol tillika vän – Henning Lundkvist.
Berätta om verket du visar i utställningen.
Samlade hörlursläckagemonologer från Victorialinjen, vintern 2009-2010 är den svenska titeln på mitt bidrag till denna grupputställning. Som är en ny tagning på en skulptur jag ställde ut på Susanne Perssons underbara lilla galleri/bilgarage Public Surface förra sommaren. Titeln på den skulpturen var Hörlursläckagekonversation på Gröna linjen, mellan Vällingby och Hässelby strand, tisdagen den fjärde augusti 2009. Som i sin tur härleder från en skulptur jag ställde ut i New York våren 2009, med titeln Revelation whilst in the headphone section at J&R, Tuesday the seventh of April 2009. Samtliga dessa verk refererande till olika rum och situationer jag stött på ute i det offentliga där det personliga lyssnandet gett upphov till märkliga interaktioner människor sinsemellan.