Född i Avesta,1973. Verksam i Amsterdam.
Utbildning: Sandberg Institute, MA Fine Art, Amsterdam, 2000-2002; Gerrit Rietveld Academie, BA Fine Art, Free Media dep., Amsterdam 1997-2000; Pernby’s Painting School, Stockholm 1995-1997; Kävesta Peoples College, painting dep., Örebro 1993-1994.
Hur ser du på din position som utflyttad?
Ens perspektiv förändras definitivt när man flyttar. Det blir lättare att placerar sig själv i ett större sammanhang, men samtidigt lättare att falla mellan stolarna. Engelskans foreign (främmande) förklarar detta symptom bättre. Man representerar den andre, vart än man kommer. Jag har dock alltid värderat utanförskapet och det har lämnat tydliga spår i mitt arbete.
Vilka sammanhang inverkar på ditt konstnärskap?
Ett aktuellt exempel: Amerikas indianer har länge blivit missrepresenterade både i politiska, historiska och populärkulturella sammanhang. Romantikern i mig ser ett symboliskt släktskap mellan konstnärer och indianer, bägge är vi spirituella nomader som för en utdragen kamp emot etablissemanget. Men vem fan är jag att tala för dem?! Vi europeer väljer ibland att glömma att vi indirekt skapat monstret som är Amerika. Just den här friktionen har drivit mig till att gå vidare med mitt projekt. Som konstnär så måste man våga göra bort sig och våga sätta sin trovärdighet på spel. Om man går den säkra vägen får man ingenting tillbaka. Men framför allt ska konst var roligt att göra, och tankeväckande att uppleva.
Hur är din kontakt med den svenska konstscenen?
Fram tills nu, bristfällig. Trots att jag har flera goda vänner och kollegor som är verksamma i Sverige har jag alltid haft intrycket av att just Stockholms konstscen är väldigt hierarkisk och sluten. Inkluderingen av en raggarson från södra Dalarna i Runaway Train kanske kan få bevisa motsatsen?
Berätta om verket du visar i utställningen.
Kära mor och far utgår ifrån den bild av indianer som vi själva har skapat. En av min barndoms hjältar var Apacheindianen Winnetou från filmserien med samma namn. Men som liten pojk anade jag inte att han var uppdiktad av en tysk småtjuv som aldrig satt foten i Amerika. Än mindre förstod jag att Winnetou filmades i Jugoslavien och gestaltades av en fransk skådespelare. De enda referenser till indianer och krig en neutral svensk har är ju filmer och böcker. Politiska westerns från 1970-talet användes som propagandamaskiner för att kritisera Vietnamkriget och flera Vietnamfilmer har i sin tur refererat till cowboys och den systematiska utrotningen av Nordamerikas urbefolkning.
Detta nätverk av referenser ligger till grund för den karaktär jag spelar i Kära mor och far. Han är en sorts Vietnamfilmsskadad hippieversion av Winnetou, medans min svenske konstnärskollega Markus Öhrn spelar den av mig kidnappade tyske fjärilssamlaren John Wayne.
På en nivå så handlar Kära mor och far om hur människor i allmänhet, och konstnärer i synnerhet, hela tiden söker kommunikation och bekräftelse. På en annan nivå visar den hur lätt man kan gå vilse i den myriad av historiska infallsvinklar och stereotyper som presenteras i av filmindustrin. Kära mor och far är mitt brev skickat ifrån frontlinjen.