Född i Eskilstuna, 1979. Verksam i Amsterdam.
Utbildning: BA Fine Arts, Gerrit Rietveld Academie, Amsterdam, 2005-2008; Honours Program, Gerrit Rietveld Academie & UvA, Amsterdam, 2006-2007; Art Theory/-History, University of Umeå, Umeå, 2003-2004; Umeå School of Art, Umeå, 2003-2004; Eskilstuna fhsk (fine art), Eskilstuna, 2002-2003; Eskilstuna fhsk (fine art), Eskilstuna, 1999-2000
Hur ser du på din position som utflyttad?
Jag tror jag oftare reflekterar över min position som inflyttad. I början trodde jag att jag skulle känna mig mer rotlös och vilsen men den känslan infann sig aldrig riktigt. Antar att man rotar sig där man är, skapar nya sammanhang. Dessutom flyttade jag ner med ett gäng vänner vilket självklart spelar in.
Vilka sammanhang inverkar på ditt konstnärskap?
De senaste två åren har nog min tid på artist in residence-programmet De Ateliers påverkat mest. Och det är klart, Amsterdam ligger bra till rent geografiskt – bara ett par timmars tågresa och man har väldigt många möjligheter att se bra konst, föreläsningar o.s.v. Utöver det så antar jag att det är mer generella sammanhang som skulle påverka mig vart jag än bodde.
Hur är din kontakt med den svenska konstscenen?
Inte särskilt omfattande. Jag känner direkt inga i Sverige som sysslar med konst längre. Jag försöker hänga med via tidningar, böcker, bloggar, webbtv m.m., men det är svårt att få en vettig och bra överblick.
Berätta om verket du visar i utställningen.
She Who Speaks är en fortsättning på en installation jag visade på SMART Project Space i Amsterdam förra året. Verket tar sin början i historien om det schweiziska mediet Hélène Smith, som runt förra sekelskiftet gav omtalade seanser för akademiker och överklass i Genève. År 1900 publiceras boken Från Indien till planeten Mars av psykologen Theodore Flournoy. Boken, som bygger på flera års intervjuer och studier av Hélènes seanser, beskriver bl.a. hennes olika spirituella cykler – t.ex. den rojalistiska cykeln där hon kanaliserade Marie Antoinette och greven av Cagliostro, och den marsiska cykeln där hon genom trans besökte Mars och dess invånare.
Flournoy gjorde visserligen henne världsberömd genom studien, men där Hélène trodde att han skulle adekvat dokumentera hennes förmågor upptäckte hon att han snarare använde henne som typexempel för att beskriva undermedvetna fantasier och regressivt beteende. Hundra år senare skriver den amerikanske historiken Daniel Rosenberg om Hélène och Flournoy: "She who speaks and he who writes and interprets. It is a story that has been repeated many times over centuries of confrontation between mystics and their (friendly or unfriendly) interpreters. It is a story of original misrecognition, of speech taken for language."
Ett par decenier senare fick surrealisterna upp ögonen för Hélène. I André Bretons roman Nadja finns en illustration som Nadja förklarar är en vision: en katt som försöker komma undan men är fastlåst av en tyngd i benet och upphängd i svansen. Breton har själv vid fler tillfällen likställt karaktären Nadja med Hélène Smith. Nadja säger i en fotnot: "Hélène, c'est moi".