Genom subtila handlingar i det offentliga rummet utforskar och belyser den finska konstnären Pilvi Takala de osynliga sociala strukturer som ramar in våra liv. Med utgångspunkt i en fascination för gruppdynamik försöker Takala undersöka de outtalade regler som rättfärdigar sociala beteenden, och människors förmåga att omförhandla när dessa regler bryts. Trots harmlösheten i hennes oannonserade performance utgör det ett effektivt brott mot det som vi uppfattar som normalt. Efter att först drabbas av en lätt förvirrande självmedvetenhet börjar hennes publik snart fundera över de grundläggande tankarna i hennes verk: vad är ett acceptabelt, onormalt eller oanständigt beteende? Och vem avgör det?
Takalas försiktiga interventioner ger en kontroversiell syn på skörheten i samhällets sociala ordning, vare sig hon går runt med pengar i en genomskinlig plastpåse i Berlin (Bag Lady, 2008), frågar en främling på bussen om hon får låna hans jacka till ett möte (Easy Rider, 2006), eller klär sig som Snövit inför ett besök på Disneyland i Paris (Real Snow White, 2009). Med dolda kameror dokumenteras allmänhetens reaktioner och avslöjar ilska, obehag, pinsamheter och osäkerhet, men även medmänsklighet och en välvilja gentemot främlingar.
Pilvi Takala förtydligar vårt behov av likande ögonöppnare – ”att verkligen se något som finns här och nu men som oftast negligeras”. Hon ser sina interventioner som små rubbningar som möjligtvis kan leda till en mer varaktig förändring, och hon hoppas att en ökad förståelse för strukturer, främlingar och platser i vår omgivning kan få oss att tänka efter hur vi behandlar våra medmänniskor.
Jag fascineras av hur våldsamma små förändringar i våra rutiner kan upplevas, men framförallt inspireras jag av vår förmåga att acceptera en förändring och omförhandla regler.
#1. Less is more
Vad inspirerade dig till att anspela på allmänhetens medvetenhet?
– Jag fascineras av hur våldsamma små förändringar i våra rutiner kan upplevas, men framförallt inspireras jag av vår förmåga att acceptera en förändring och omförhandla regler. Vi känner att det finns ett grundläggande samförstånd kring hur vi förväntas bete oss, men faktum är att det finns många gråzoner som vi intuitivt undviker. När vi tvingas in i dessa gråzoner uppfinner vi nya beteendemönster och börjar förhandla fram nya möjligheter – kanske tänker vi även över andra befintliga regler.
Handlar dina arbeten uteslutande om att skapa förståelse för dessa osynliga strukturer, eller har du någonsin varit intresserad av att verkligen påverka beteenden?
– Jag tror att jag kan förändra beteenden genom att påverka hur folk tänker. Förändringen är liten, närmast omöjlig att upptäcka, men jag tror att mitt arbete har en varaktig inverkan på de som verkligen tar det till sig. Erfarenheten av att se våra sociala regler fallera för en stund skapar något nytt i vårt medvetande. En varaktig, om än liten, förändring.
#2. Handlingar säger mer än ord
När insåg du att du kunde använda provokation för att påverka?
– Att provocera människor är rätt lätt, men att göra något subtilt och kraftlöst som uppfattas som provokativt är något som jag införlivat i mitt arbete under de senaste tio åren.
Hur tolkade du regler tidigare i ditt liv – har du alltid varit en rebell?
– Jag har alltid fascinerats av platser som skolan, sommarläger eller andra gruppmiljöer i ett socialt studiesyfte. Det var inte alltid lätt eller trevligt att befinna sig i dessa miljöer, men jag har alltid valt att vara en del av dem hellre än att stå utanför även om jag hamnat långt ner i hierarkin. När jag växte upp accepterade jag och litade på de flesta lagarna i mitt land. Jag kände att jag hade en möjlighet att delta i den offentliga debatten. Självklart var de existerande lagarna och reglerna inte perfekta, men de utgjorde en rimlig grund för diskussion. Därför har jag aldrig haft för avsikt att förstöra regelverket. Jag var snarare inställd på att förändra det till det bättre och var engagerad som politisk aktivist innan jag började med konst.
#3. Alltid förberedd
I flera av dina verk som Bag Lady och Real Snow White har du tagit rollen som den som griper in. Hur förbereder du dig när allmänhetens reaktioner är så oförutsägbara?
– Själva poängen med dessa handlingar är att de är oförutsägbara. Om jag trodde att jag visste utgången av en särskild handling skulle jag aldrig göra den. Dock förbereder jag karaktärer och har vissa riktlinjer när jag improviserar. I Bag Lady var jag till exempel bara en utländsk, icke-tysktalande person i ett köpcentrum och betedde mig som en perfekt kund på alla sätt och vis förutom i sättet att jag bar mina pengar. Jag behandlade den en genomskinliga plastpåsen full med pengar på samma sätt som jag skulle gjort med min handväska i en säker miljö, och jag nonchalerade det faktum att det kunde vara farligt eller provokativt att visa upp mina pengarna.
#4. Dölj alla skäl till tvivel
Hur viktigt är det att kamerorna är dolda?
– Om man filmar när något konstigt händer, tänker vi att att det är påhittad händelse som vi inte behöver reagerar på som om den vore på riktigt. Mina interventioner är så subtila och oftast något som folk hellre skulle strunta i än acceptera som verklighet. En kamerans skulle därför bara vara en ursäkt för folk att inte alls reagera.
Gäller det även dig som konstnär? Får människorna som du involverar någonsin reda på vem du är?
– Jag struntar i om publiken får veta att det de upplevde var konst, och oftast får de inte det då jag inte har en aning om hur jag ska hitta dem igen. Mina interventioner ligger dessutom rätt nära verkligheten. Det som händer på spårvagnen i Easy Rider kan hända i verkligheten, och jag är definitivt inte den första person som försöker ta sig in på Disneyland utklädd till en sagokaraktär.
I mina ögon känns de missanpassade mer normala än människor som anpassar sig för mycket – avsaknaden av missanpassade gör mig alltid misstänksam.
#5. Behandla andra som du själv vill bli behandlad
Det känns som att många reagerar på det ”okända” med oro, men det existerar också en känsla av medlidande med främlingarna, en önskan att kunna hjälpa till och lita på. Vad är dina tankar om samhällets missanpassade?
– Jag använder mig ju av den missanpassades position i mitt arbete, så jag har lätt att relatera till och har stor respekt för dem. Jag gillar även när folk bryter de sociala normerna. Mitt arbete handlar om hur människor tar hand om varandra och hur de förhåller sig till främlingar. I vardagen försöker jag dock att passa in så gott det går då det är bekvämast så. Samtidigt har mitt yrkesutövande gjort mig mer tolerant då jag har upplevt hur det är att bli utelämnad och bemötas med skepsis.
Även om din publik ibland hellre ignorera dig än tror att det de upplever är verkligt så finns de som försöker att hjälpa dig. Vilka är de?
– Jag tror att dessa människor ser maktlösheten i handlingen snarare än att de känner sig hotade. Som den gamla kvinnan som dyker upp i Bag Lady och ger mig en plastpåse som inte är genomskinlig i köpcentret. Hon försökte att prata tyska med mig och när jag inte förstod gav hon mig bara den här andra påsen.
Finns det andra främlingar som du känt dig berörd av?
– Det som jag blivit mest förvånad över är hur stora folkmassor ibland beter sig. Enstaka särlingar roar mig och jag kan känna sympati för dem, men de påverkar mig sällan lika mycket som när jag upptäckar märkliga gruppbeteenden. I mina ögon känns de missanpassade mer normala än människor som anpassar sig för mycket – avsaknaden av missanpassade gör mig alltid misstänksam.
#6. Frihet är bara ett annat ord.
Även på offentliga platser existerar underliggande sociala koder och regeler för hur vi ska bete oss. Innebär det att vi inte är ”fria” ens här? Finns det någon plats där vi är fria?
– Jag tror aldrig att vi är fria från sociala påtryckningar så vida vi inte undviker alla andra människor och lever ensamma i skogen. Vi måste alltid förhandla med andra och vissa platser och samhällen är mer tillåtande för denna diskussion än andra. Jag tycker att offentliga platser ska vara ställen där förhandling tillåts och där alla kan föreslå en förändring.
Regler eller inte – hur skulle du vilja leva ditt liv? Vad får dig att känna dig fri?
– Jag känner mig enormt fri. Jag känner att jag har möjlighet att ta del i förhandlingen kring regler, vilket jag definierar som frihet. Jag har också möjlighet att arbeta med det som intresserar mig och mitt pass tillåter mig att resa närmast var som helst. Jag har haft turen att vara där jag är.
#7. Hälften är tur.
På tal om tur, intresserar du dig för tur, tillfällighet eller ödet? Något som leder oss och som vi inte har kontroll över?
– Jag är intresserad av hur vi uppfattar turen och ödet. Jag fascineras av hur till och med de mest rationella människor inte fattar det matematiska sidan av slump och sannolikhet, utan verkar tro på turen även om de inte erkänner det. Vissa av oss är självklart öppet vidskepliga och sett från ett religiöst perspektiv existerar inte slumpen. Jag fascineras av hur hoppet inom oss får oss att spela på lotto även om vi vet att chansen att vinna är nästan lika med noll. Jag gillar att den största saken med lotteri är att det vinnande numret väljs slumpartat, men att anledningen till att vi spelar är att vi egentligen inte tror på slumpen. Jag tänker att min skapandeprocess också handlar om en hel del tur –om att se vad som händer när man prövar saker.
Text: Amy Ontiveros.
