Camilla Larsson om Tipsa en vän

Camilla Larsson om Tipsa en vän

Tipsa en vän om 28 konstnärer

Med Tipsa en vän tar Bonniers Konsthall fasta på vår tids mest tydliga kännetecken: nätets möjligheter till informationsutbyte, nätverkande och delande. Man kan tala om detta i både positiva och negativa termer. Men kärnfrågan kan formuleras såhär: hur kan vi navigera oss i en tillvaro som mer och mer fragmentariseras? Eller omvänt: kan vi i denna uppsplittring se en öppning för en omfördelning av makt, roller och rätten att definiera? Kan man med fördel arbeta nätverkande?

Ett trettiotal konstnärer, curatorer, formgivare, koreografer, teoretiker, författare – som på olika sätt varit engagerade i verksamheten på konsthallen sedan starten i september 2006 – ombads tipsa om sina favoriter. Förfrågan ledde fram till den grupp konstnärer som nu medverkar i Tipsa en vän. Som curator släppte jag taget om vilka konstnärer som skulle ställas ut och öppnade upp för andra personers åsikter. Sedan gjorde jag en tolkning, ett urval av deras val, som presenteras i utställningen som länkar i en större sammanhållande kedja. Det var viktigt att ställa frågan till dem vi arbetat med och som format konsthallen med sin närvaro. Det gav mig en anledning att återkoppla till redan påbörjade samtal, som inletts under vårt första öppna år, och föra dem vidare kring vad vi på konsthallen ska visa och hur vi ska verka. Att på det sättet belysa och aktualisera det nätverk Bonniers Konsthall är en del av.

Detta har vunnits: urvalsprincipen har öppnat upp för ett tillfälligt, icke-hierarkiskt nätverk där medaktörer sätter agendan. Metoden understryker och stödjer en verksamhet i förändring och rörelse, där länkandet och sammankopplandet öppnar upp kontaktytor mellan individer, praktiker och traditioner. Det möjliggör att oväntade möten kan uppstå både mellan konstnärskapen och mellan dig som betraktare och de utställda konstverken. Och energier sätts i rörelse som når långt utanför konsthallens väggar. Som förfrågan var formulerad låter Tipsa en vän det subjektiva, lustfyllda urvalet vara den ledande principen – vem tycker du tillför något till konstlivet i dag?

Tillvägagångssättet har också fått mig att fundera kring hur man egentligen förvaltar ett tipsande av det här slaget och på vilket sätt jag som curator fattar intresse för ett konstnärskap. I vår samtid, som kan sägas vara styrt av en uppmärksamhetens ekonomi, som präglas av en ”den som skriker högst”-retorik, ställs frågan på sin spets kring konstens roll och konstnärens förmåga att verka i en tid som rymmer allt fler röster och uttryck. En fråga värd att ställa på nytt och som i grund och botten handlar om betraktandet och lusten att upptäcka och låta sig uppfyllas av något ännu inte definierat eller känt.

Bonniers Konsthall har ambitionen att spegla det unga svenska konstlivet. Hur det görs ändras från år till år, men viktigt är alltid att föra en dialog om hur konst visas. Det är i detta sammanhang Tipsa en vän ska läsas. Det kan handla om allt från öppna salonger, som bjuder in amatörer och professionella att ställa ut sida vid sida, till mer raffinerade urvalsmetoder. Som exempelvis Lyonbiennalen 2007, där konstnärer, kritiker och curatorer bjöds in att omfamna och beskriva 2000-talets hela första decennium. För att nämna ett exempel av många.

Tipsa en vän presenterar 28 konstnärer. De är antingen utbildade i Sverige eller verksamma här, och tillsammans ger de en fingervisning om vad som pågår i dag. De arbetar alla inom olika områden som bildkonst, arkitektur, scenografi, musik och design. På ett imponerande sätt kombinerar de olika konstnärliga uttryck – en naturlig del i den utvidgade konstnärsroll som unga intar idag – och som utställningen presenterar. Om jag ska skissera några linjer i utställningen så tycker jag mig se ett stort intresse för teatrala uttryck i form av dialog, dekor, kostym och ljussättning. Samtidigt som storslagna gester, det pampiga och förhöjda bejakas, bryter man också gärna med illusionen. Många försöker förstå sig på tillvaron där konsten blir en möjlighet att gripa och omfamna det omöjliga, det som inte låter sig uttryckas. Språket och vetenskaperna rannsakas. Man bejakar fantasi och inbillningskraft och en likt en samtida Shakespeare intar man världen som en teaterscen.

Med stöd av kartan och verkbeskrivningarna på de följande sidorna, presenteras utställningen och min hängning. Jag har valt att följa ett verk och låta det leda mig till nästa i en kedja av estetiska uttryck. Jag har arbetat associativt och låtit verkens formella, innehållsliga eller metodmässiga likheter länka vidare. För att visa upp de många stråk som utställningen rymmer har den fått två lägen. Dels ett dagsläge som sträcker sig i sex veckor. Dels ett kvällsläge som under fem onsdagskvällar ger plats åt musik, film och performance. Tillfällen för möten och delande.